Sökes: Timme tillgodo

Demonstrativt pekar min armbandsklockas visare på tian. Valet att bojkotta sommartiden är aktivt.

Min vardag går till stor del ut på att utnyttja varenda erbjuden minut i största möjliga utsträckning. Att då utan störra förvarning stjäla en hel timme från mig är makalöst ohyffsat. Det var först efter frukostens tidningsläsande, jag valde att låta blicken vandra mot köksklockan och drabbas av en smärre chock efter insikten om att klockan var 12.00. Timmen till det planerade pluggandet var spårlöst försvunnen.

Jag har under kommande vecka nu gett mig själv all rätt att komma sent till samtliga planerade aktiviteter. Se det som en förvarning.

Dessutom kan jag inte få den släng av trötthet jag vanligtvis brukar införskaffa mig för att få de planerade timmarna nattsömn. Jag satsar på IKEA-kassar under ögonen imorgon istället.

Jag tror inte på slut, jag tror på en evighet

Du fick 90 år på jorden. 90 år. Av dem, fick jag umgås med dig i 18. Det var en bråkdel av ditt liv, det var hela mitt. Du hade varit med mig från det att jag föddes, från min första blick på världen. Jag gav dig mitt första andetag. Du gav mig ditt sista.

Jag älskar dig. Jag älskar dig, Omma. Och jag kan inte se hur någon som varit hela min barndom, hela mitt liv, inte är min framtid.

Jag gråter inte för att du är död. Jag gråter för att du inte är här.

Dörren till ditt rum är stängd, din doft är inte längre där. Dina steg i trappan ekar inte. Köksradions ljudnivå är låg. Elementen är inte brännande varma. Blommorna är inte prydligt skötta. Reklamen är inte organiserat sorterad. Din hårspray finns kvar på toaletten, ingen annan kan göra slut på dess innehåll. Ingen sitter i köket när jag går hemifrån. Dörren är låst när jag kommer hem. Det ligger aldrig några handskrivna lappar på mitt nattygsbord. Du är inte här.

Jag hade velat ställa klockan idag och gå upp nästan innan solens strålar ens börjat anas. Jag hade velat få brygga kaffe och känna doften sprida sig i huset, hemma. Jag hade velat få plocka fram en oputsad bricka från längst inne i skafferiet, stanna till när det skramlar till av att en gammal termos stöts till och tappar locket, hade velat hålla andan för att vara säker på att du inte vaknat. Jag hade velat leta rätt på de rätta ljusen och sedan springa upp och ned för att hitta tändstickor, bli frustrerad över att jag inte vet var något ligger. Jag hade velat ta fram det fina porslinet. Jag hade velat öppna kylskåpet och rota fram de noggrant gömda bakelserna. Jag hade velat lukta en sista gång på blombuketten innan jag tagit bort plasten som fanns runt. Jag hade velat tittat på klockan för att bli stressad och orolig över att du snart skulle vakna. Jag hade velat känna paniken över att vara tvungen att bära en fullastad bricka med ljus i trappan.

Jag hade velat plocka fram paketen. Jag hade velat känna hur rösten inte ännu vaknat och tänka mig det som en ursäkt över den obefintliga sångrösten. Jag hade velat sjunga "ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år". Jag hade velat få väcka dig med de falska tonerna och se dig le och bli förvånad - trots att det är samma sak varje år. Jag hade velat se dig organisera upp allt med brickans placering, sittplatser i sängen och runtomkring, hundarnas tendens att bli för uppspelta. Jag hade velat se din bortprioritering av presenterna till förmån för kaffet, blommorna och det egentillverkade kortet. Jag hade velat fira din födelsedag.

Du skulle fylla 91 år idag.

Den 29 mars, 1917 föddes du. Det skulle bli en av mitt livs största välsignelser.

Jag var rädd för att jag inte skulle klara mig utan dig. Jag är inte orolig längre, för jag vet att jag aldrig kommer uppleva en tid utan dig. Du är alltid med mig.

Jag älskar dig på tusen goda grunder,
men mest av allt för att du är du.

Det är lurre, vettu

Hah! I tider som dessa är det många som har beslutsångest inför vad de ska göra med sin tid efter den stundande studenten - och tro mig, jag har varit där. Men plötsligt händer det och hela framtiden känns spikad och glasklar.

Till en början ska jag studera vidare, som jag redan tidigare har nämnt. Feminisiska studier på en folkhögskola "av kvinnor för kvinnor" kunde inte vara mer självklart.

Det svåra beslutet har legat i min fortsättning efter detta hårda pluggande "för att främja kvinnors utveckling genom studier och utbildning". Men idag nådde jag den totala insikten. Det krävs ett visst låtnynnande och en viss möjlighet att identifiera sig med någon annan med detta yrke.

När man i brist på annat glider in på köksgolvet med tofflorna som egentligen inte har någon glidfunktion för att framföra ett artisteri med ett enormt affektionsvärde för en mer eller mindre ofrivillig publik i min kära mor, kunde inte Trissreklamen vara mer lämpad.

Plötsligt händer det.

Jag ska bli butler, precis som Niles.

Djupa andetag

Korkat. Rent utsagt idiotiskt. Fruktansvärt dumt. Intelligensbefriat. Konsekvensbortseende. Nästan lipframkallande. Sömnbristresulterande. Puckat. Väldigt puckat.

Det här är mitt sista lov. Någonsin. Och nej, jag är inte redo att inse det. Om det hade fungerat som ett faktiskt lov, hade jag kanske känt mig mindre ångestfylld. Nu hinner jag visserligen inte reflektera mycket över att detta skulle vara min sista givna ledighet, då skolarbetet hade dränkt mig om det varit i flytande form. Nu ger det mig bara huvudvärk.

Jag spenderar mina dagar i skolan, i frustrerande försök att tillverka en bok. Jag spenderar mina kvällar med läsning inför prov. Jag spenderar mina nätter läsandes bok inför tal/redovisning. Jag spenderar mina morgonar hopplöst suckandes över att berget med skolarbete inte minskar. Jag spenderar mina lunchtider med att komma på fler saker att skriva upp på Att-göra-listan.

Jag kommer till insikt om att idiotiskt, dumt, intelligensbefriat och allt övrigt nämnt tidigast i inlägget, handlar om att jag varit naiv nog att tro mig ha tid till en fritid utöver skolan. När jag i nian planerade mina kommande gymnasieår som samhällsvetare och inte estet (som syo:n ville reformera mig till) tänkte jag mig ha en fritid med teater. Istället gick jag med i MUF och förlorade allt vad ledig tid heter. Sedan valde jag inte bara distriktet utan även att starta det lokala MUF Ulricehamn. Det kan, enligt vissa, tyckas ambitiöst. Jag har nått insikten om att det var idiotiskt. Som att det inte var nog med en bokproduktion, övrigt skolarbete, körkortsförsök, jobb och distriktsverksamhet. Som att mitt lov inte var jobbigt nog utan att jag ska lyckas ragga ihop fyra personer till ett möte och dessutom få ihop en välgenomtänkt föredragningslista till dess.

Vem?! Vem?! Vem?! Vem kom på det idiotiska påfundet med att man måste sova X antal timmar per natt?! Jag har inte tid.

Jag behöver skrikande musik. Högljutt oväsende. Jag behöver tid.

Dagens...

Nu är jag stolt. Ett googlande på "when the blue revolution comes muf" leder hit.

Det gör även "Ung vänster".

Presentation av umgängeskrets

Vid ledighet ges till till funderingar som prioriteras bort under vanliga dagar. TV-tittande bevisar att min bekantskapskrets består av karaktärer från redan befintliga program.

Säg hej till The Nanny, Fran Fine - även känd som Ena. Rösten är hög, sångrösten obefintlig men hörs trots detta ändå alltid. Vi är i verkligheten ungefär som Nanny och Mr. Sheffield i serien, vi hör ihop, är menade för varandra och kommer med all säkerhet bo på samma ålderdomshem. I samband med detta blottande, erkände jag precis mina gråa hårstråns existerande. Ena och jag har känt varandra sedan vi var sex år och lyckas inte längre ens bråka, för vi vet när vi ska sluta irritera varandra. Dock skriker vi gärna på varandra i vilket fall som helst.

Välkomna Ally McBeal till bekantskapskretsen. Lite smått paranoid, hör röster, dansar i olägliga sammanhang, tuggar på pennor och finner problem i det mesta. Elin, allt stämmer. Ally ser olika hallucinationer av olika sångare, Elin ser Björn Gustafsson.

2½ män är ingenting utan Rose. Tjejen som verkar vara genuint god och snäll och alltid har ett leende på läpparna, välvårdat utseende och är mer amibitiös än någon annan. Ingen kunde väl ana att hon kunde dölja sådana hemligheter med viljan att döda gamla människor, förfölja andra och memorera deras kylskåpsinnehåll. Eller vad säger du, Therese?

Jag har fått en ny distriktsordförande också, Doktor Kosmos - karaktären som är omöjlig att glömma bort som följd av sin smått ovanliga personlighet. Kanske har all världens kontroll, kanske är minnet obefintligt. Men är det något som är säkert, så är det kastrullen på huvudet. Hej Åke.

I denna umgängeskrets av relativt mogna människor, har jag även direkt från Astrid Lindgren även lyckats finna Emil i Lönneberga, visserligen en smått misantropisk Emil, men ack så mycket Emil. Att skicka motioner om Gulcher och guldmyntfötter till partister - bara för att retas borde defintivt leda till en utvisning till snickerbo'an. Möjligen att denna Emil skulle välja att diktera filosofiska sms istället för att tälja träfigurer dock. Det är trots allt Johannes vi pratar om.

Elliot Reid är i Scrubs egentligen rätt så smart och graciös. Det är bara det att hon gång på gång på gång, missförstås. Och hon är inte klantig, det är bara det att det kommer någon vägg i vägen för hennes promenad ibland. Och man kan inte alltid ha all koll på allt, det löser ju sig med ett leende för vissa. Är det rätt upptolkat, Ida?

Bart Simpson kan man ha skilda uppfattningar om. Enligt vissa är han snäll. Enligt andra inte. Det här är killen som helt själv, väljer vilket intryck han vill ge andra - beroende på situation. Likväl som han kan vara hur artig som helst, kan han också svära och tilldela diverse medmänniskor olika smeknamn. Hoof är och förblir dock visserligen något längre än Bart.

Vissa påstår att jag skulle vara lik Grace i Will & Grace. Att jag skulle vara lika förvirrad och ha lika lätt för att bli frustrerad - med ett småfluffigt hår som pricken över i:et. Men det vill jag förneka. Jag har all världens koll och lyckas alltid hålla mig lugn. Så det så.

Jag vill slutligen tillägga att jag inte konsumerar TV för mycket.

Åh, kära media, where art thou!

Lokalblaskan tilldelade igår de kära grannarna informatio om MUF:s distriktsstämma i helgen. Man läser stycket med text - det funkar, det funkar till dess att det avslöjas att författaren av pressmeddelandet är stockholmare och jag tycker det är kul. Jag heter Grönbeck, du får geerna betona några iii:n också. För de e så stockholmaré talar liiiksom.

Ung Vänster var på skolan idag och mitt humör sköts i höjden med munterhet. Jag gick fram och agerade trevlig, frågade hur det gick och hyste inga agg. Ung Vänstraren (vad heter människorna?) var glad och jag uttrycker härmed min förvåning då motsatsen brukar bevisas och min bitterhet brukar framstå som obefintlig. Vi pratade EU-fördrag och socialiserade. Några minuter tidigare hade jag under idrottlektionen löpt omkring i en Jag-kan-själv-tröja.

Jag har dock alltid tyckt det varit lite tråkigt att MUF Ulricehamns medlemsantal i kommunen var så pass lågt som det är. Nu kom det fram att vårt medlemsantal är 1 000 procent av Ung Vänsters i kommunen. Jag vill inte skryta, men harkel och,

1 000 procent av Ung Vänsters medlemsantal är MUF Ulricehamn

och då måste man också ta i hänsyn att UV faktiskt är duktiga på att även här klistra upp affischer.

Poltikers beslutsfattande ogillar jag. Politiker tycker jag däremot är jättekul.

Upp o hoppa!

Nu börjar jag skrämma mig själv.

Min nackes rörelseförmåga har begränsats av värk och jag börjar nästan fundera på stödkrage. Det snöar ute och mitt utbud i skoväg består av tygskor. Jag kommer till skolan och möts av ett kampanjande SSU. Det ägnas timmar åt datorer och bildredigerande till förmån för projektarbetet. Bankkontons resurser börjar närma sig det obefintliga. Dessutom har jag varit trött som få idag.

Trots det känner jag inte ens ett uns av bitterhet. Jag blev glad över att se SSU och blev besviken först när jag insåg att de packade ihop innan jag hunnit prata med dem (lite skadeglädje över att de bara höll ut i två timmar, kan jag erkänna). Att nacken valt att stänga av sin förmåga att vrida huvudet, gör mig inget. Bildredigerandet börjar jag nästan bli duktig på. Pengar klarar jag mig utan. Tröttheten bidrar till ett ohämmat fnittrande.

Jag tror jag har kommit tillbaka till mitt optimismstadium. Det var några år sedan sist.

"Jaha, då upptolkade jag det bara fel" som Ida sade.

Det kan vara schlageryran förresten.

Harmoni och nirvana med tillkommande stress

Nu känns det bra. De senaste dagarna har inneburit något av ett ingivande av harmoni.

I onsdags delades studentmössorna ut. Jag var medveten om att jag är något materialistisk, men att jag var så materialistisk att jag nästan blev rörd till tårar efter att ha sett endast kartongen som förvarade min studentmössa, min symbol i klädväg för en kommande frihet, bevisade min oerhörda känsla för enkel materia. Jag tar studenten om 67 dagar. 67 dagar. [Känsloladdat uttryck som ger klarhet i min kombinerade känsla av rädsla, nyfikenhet, sorg och glädje läggs till]

I fredags besöktes Göteborg och om mina armar bara varit runt 10 bänkrader längre, hade jag nästan kunnat ta på Jonas Gardell. Förälskelsen förhindrar mig att inse att 26 års åldersmässig skillnad, småbarn och en viss homosexualitet kan försvåra mitt och Jonas förhållande - en aning.

Under helgen var det distriktsstämma med MUF Södra Älvsborg och jag kan tänka mig tatuera in "MUF:are" i pannan. Jag är fast och lyckas inte ens med att skämmas över att jag tycker att MUF-arrangemang och idépolitik är bland det roligaste man kan ägna sin helg åt. Att jag nu tvingas göra morgondagens läxor under denna kväll är en uppoffring jag gör utan minsta tvekan. Jag fick igenom samtliga motioner jag skrivit - utan minsta ändringsatt-sats och jag fick dansa till Kikki Danielsson, Christer Sjögren och Linda Bengtzing.

Jag tycker om att prata, sjunga, dansa och äta. Särskilt på kvällar. Att det enda jag kan göra riktigt bra är det sistnämnda, gör inget för MUF är en öppen och bred organisation och jag börjar nästan skrämma mig själv med detta glädjerus över att ha valt MUF och medlemskapet i de gladaste av distrikt.

Dagens...

Dagens sökträff: "Labrapport om blodgrupp"

För om det är något min blogg kan bistå med, är det labrapporter. Framför allt om blodgrupper.

Dagens...

Dagens sökträff: "Jag är inte full, jag har pollenallergi"

Gårdagens sökträff: "Gamla nakna kärringar"

Sjuk i brist på annat

Det börjar med små förändringar. Psykoser vars främsta botemedel verkar finnas i att få släppa loss totalt, anas under ett par dagar. Luften verkar inte tillräcklig för att hålla ögonen i schack och dina blinkningar är snart tillräckligt återkommande för att ha ögonen konstant nedstängda med en lapp på locken sägandes "Ur funktion".

Du börjar bli medveten om din hals existens då den är mån om att visa sig levande genom diverse storleksförändringar och insides akupunktur. Genast inser du att tungan inte är tillräcklig för att stilla den ofrivilliga klådan då otaliga försök till att lätta nålarnas press med den är resultatlösa.

Tiden går långsammare än vanligt med ett svårare uppehälle men snart har även näsan blivit involverad i din kropps haverande. Dina andningsmöjligheter har halverats och näsans ordinära funktioner har exkluderats för att ersättas av en läckande krans roll. Du känner dig skyldig till en halv regnskogs åtgång då du ser berget av näsdukar växa med en, vanligtvis, olaglig fart.

Munnen går in som vikarie för näsans luftintag, med läppar torra som ett halvår gamla kakor som följd. Du känner dig vackrare än någonsin med den oavbrutet öppna munnen, den rinnande näsan och de kisande ögonen. Att du även är andfådd av minsta rörelse förstärker ditt intryck av att kunna vinna nästa modelltävling.

Du ser catwalken framför dig (om än lite suddigt som följd av kroppens temperaturhöjning) och gör dig beredd att äntra den med ett ben framför det andra. Var dina ben befinner sig, vet du exakt på grund av den obligatoriska ledvärken som finns i såväl höfter som knän. Din modellkarriär kunde inte tacka dig mer. Att du längt fram på podiet avslutar med sju stycken kraftfulla nysningar som alla ger individuella utslag på Richterskalan, ger dig publikens gillande.

Du är förkyld.

Att föda barn måste vara en petitess.

Glasklart

Det är lugnt nu. Jag har hittat min utbildning och kunde inte vara mer övertygad om min framtid.

För övrigt har jag fått för mig att man i samband med feber måste lyssna på Fever.

Fever in the evening
Fever all through the night
You give me fever

Dock har jag aldrig påstått mig gilla musiken och tror därmed att min temeperatur stiger av den nu spelade låten. Inte heller har jag någon att skylla på varför jag lyckats införskaffa mig det nuvarande tillståndet. Jag tycker verkligen inte om att vara hemma sjuk och detta är nog första sjukdagen sedan två år tillbaka. Som för att ursäkta mitt självömkande.

Välkommen besökare

Googlar man på "klimakteriet" är min blogg sökträff nummer 46.

Av 39 900 sammanlagda träffar.

Det har någon gjort. Hoppas bloggen kunde bidra med något.

"18 år, naken" leder också hit. Och "Dolly Parton naken". Undrar om jag var vad som söktes.

Lever värdena?

Om jag i föregående inlägg påpekade min smärre tidsbrist kan jag i detta konstatera den.

Jag har nu gett upp morgondagens sovmorgon till förmån för bloduttömmande. 90 minuters extra sömn är som slängd i soporna. Sopor som senare också kommer rymma de liter blod min kära läkare beordrat mig bli tömd på.

Att som, av flertalet klasskompisar det skulle uttryckas, vara bärare av "gammeldags sjukdom" innebär i min vardag inte mycket mer än en ursäkt för att slippa idrottens armhävningar. Reumatismen är dock oerhört komisk i den mån den kan låta oerhört skräckinjagande. Jag äter bromsmedicin. Jag tar regelbundna blodprov för att få mina levervärden kontrollerade. Jag har blivit nedsövd och dessförinnan fått lugnande medel för att få en spruta med något så futtigt som kortison i handlederna, sövningen var visst en policy de hade på barnavdelningen och tvingade mig rättas efter. Enligt min läkare har mina ben i en handled också på eget bevåg möblerat om bland sig själva.

Men det har jag ingenting emot. Vad jag har någonting emot är hur de har mage att tvinga upp mig tidigt för blodprov. Jag har inte ens blivit erbjuden så lite som en klubba under de senaste årens stamkundsbesök.

El futuro

Skolans fria utrymme utanför vår cafeteria belarmades idag med flertalet kampanjande universistets- och högskolestudenter från hela Sverige, såväl Lund som Umeå. Kaoset av bord belarmade med kataloger framför människor med färgglada och reklamprydda tröjor hade getts namnet Högskolemässa och skulle ge oss elever en insikt i vad, var, hur och om vi vill plugga vidare. Arrangören tyckte sig förmodligen göra oss elever en tjänst, men jag är mer panikslagen än någonsin.

Förra året inträffade samma sak. Då tyckte jag det var jobbigt att katalogerna var i vägen för godiset och pennorna. Nu tyckte jag det var jobbigt att godiset och pennorna var i vägen för katalogerna.

Jag ska plugga vidare och jag ska leva som en riktig student med nudlar som huvudsakligt levnadsbränsle och energidrycker blandat med koffein som sömnersättning. Dessutom ser jag fram emot det. Dock vet jag inte riktigt vad och var jag vill plugga.

Vad jag dock länge har kunnat konstatera att jag vill göra med min framtid som börjar om mindre än tre månader är att plugga mycket och länge för att lära mig allt som är värt att veta och lite till. Jag vill dessutom få ett jobb därefter genom vilket jag kan göra skillnad och hjälpa människor till ett bättre och rikare liv. Hade jag inte avsaknat allt vad förståelse för naturorienterade ämnen heter, hade läkarlinjen varit prioriterad. Nu är jag istället en sådan som snarare skadar än hjälper folk vid praktiskt arbete och ska därför undvika läkarroller i så stor utsträckning det bara är möjligt.

Mässan idag gav mig också insikt om att volontärarbete är något jag vill ge tid till. Barn och deras utbildning är ultimat.

Resor ska också göras regelbundet och många kulturer ska upplevas med natur och upplevelser som bieffekt.

Sedan kanske familj och vänner är något man ska tränga in i livet också.

Jag har därför kommit till insikt om att det är två stycken jag ska hålla god kontakt med för att lyckas med det jag vill i livet,
Ida (även känd som Iduberga). Hon är intresserad av att arbeta inom hälsosektorn och bör därmed kunna förse mig med de piller jag behöver för att kunna leva utan sömn.

Gud. Då Han är den enda jag känner till med - vad jag tror - möjlighet att ge mig dispans på några år när det kommer till dödsdag. Jag har lite mycket att hinna med på en väldigt begränsad levnadstid och ska därför göra mitt bästa för att hålla mig på god fot med Honom för att få några extra år som levande och pigg. Jag är nog nöjd med 150 om samtliga av dessa år innebär att jag får jobba. Pensionering är nog inte min grej vad jag än uttryckt i tidigare blogginlägg.

Oorganiserat kaos

Det finns inga ursäkter. Utan min almanacka går min värld under och jag förlorar all uppfattning om vad det är för dag, vecka, månad och år och vad som förväntas av mig.

Att jag är tidsoptimist är svårt att undgå att uppmärksamma, "akademisk kvart" är min favoritterm. Dock verkar jag ha gått steget längre och totalt förlorat uppfattningen om vad som hinns med på ett dygn och inte. Jag tackar aldrig nej till uppgifter och ges därför aldrig en ledig dag vilket innebär ett stegrande av paniken. Utan post-itlappar vet jag knappt mitt eget namn.

Trots det har jag inte överväldigande mycket i skolan. Det är allt annat. MUF Ulricehamn, MUF Södra Älvsborg, blodprov, Årsbok, körkort, studentattiraljer, nattsömn och annat som tar mer tid än jag äger. Komiskt nog är det nu blodprovet som snat får bägaren att rinna över.

Problemet med min tidsoptimism ligger inte i att jag tror mig hinna till planerade mål på kortare tid än vad som krävs. Problemet ligger i att jag tror att en minut är så mycket längre än vad den egentligen är.

Jag ska för övrigt gå och lägga mig snart. Natten till i fredags sov jag 11 timmar och tyckte mig må dåligt av för mycket sömn. Natten därpå sov jag de rekommenderade åtta och insåg att jag behövde mer. Men det är lugnt. När jag blir pensionär ska jag tagga ned. Det är inte mer än 44 år kvar.